Strejken – var tog den vägen?

När ägde den senaste strejken rum som drabbade branscher som gjorde att vanligt folk märkte att det var strejk? Ja, jag vet inte!
Nu tycker inte jag att strejker i sig är något att eftersträva, men de är nog nödvändiga då och då för att de berömda “parterna” ska komma ihåg att det inte har hänt så mycket som många tror och andra märker på den svenska arbetsmarknaden.

i det senaste numret av Aktuellt i politiken skriver LO.s nye ordförande Karl-Petter Thorwaldsson bland annat

Och sist men inte minst måste vi som parter komma överens om hur vi kan få ett arbetsliv för stora LO-grupper som passar ihop med den fostran till självständigt tänkande individer som de unga är och med det livspussel som de allra flesta familjer dagligen brottas med.

Jag tycker visst att samförståndslösningar ska eftersträvas, men om man inte kan få samförståndslösningar som gynnar den svagaste parten så ska man inte alltid nöja sig med halvmesyrer.
Vad är det för mening med att inneha ett vapen om man inte någon gång får använda det? Om man bara hotar eller döljer det blir till sist de jagade inte rädda längre. Vapnet används ju inte!

I samma nummer av AiP finns det en artikel om “Så tänkte vi på LO”, en bok skriven av P-O Edin, Bertil Jansson och Leif Hägg. Jag har inte läst boken men den skildrar LO*s under dessa herrars tid. Kontenta av boken känns inte riktigt upplyftande för de senaste årens verksamhet. Förhoppningsvis är LO på väg mot en ny stridslysten framtid.

Självklart måste vi välja vilka strider vi inte ska vika ner oss i. Och då är det vi själva som måste välja. I dag anpassar vi oss till kapitalets och marknadens spelplan. Låt oss ändra på det!